Pirate Bay säljs?

Dagens mest förvånande och beklämmande nyhet var kanske att PB säljs till börsbolaget (!) Global Gaming Factory. Avsikten är att göra om PB till ett legalt kommersiellt alternativ där såväl upphovsrättsinnehavare som kunder ska kunna tjäna pengar.  Sådana webplatser finns det tidigare. Hur intressant blir nu hovrättsmålet mot PB? Framförallt vad händer med den fria fildelningen?

Allt fler, även framträdande politiker, har ju äntligen börjar fatta att fri fildelning har kommit för att stanna och att det är copyrightlagstiftningen som måste ändras. Och så händer det här. Sjävklart kommer nya möjligheter i stil med (hittillsvarande) PB att uppstå, lagligt eller inte. Ska det inte bli en fortgående ”jakt på en ungdomsgeneration” (och inte bara den) och en allt mer uppskruvad konflikt så måste lagstiftningen ändras.

Intervjuerna i radionyheterna visade två saker. Företrädarna för GGF tycker att ”tjäna pengar” är något som självklart är önskvärt medan vanliga fildelare inte delar filer för att tjäna pengar lika lite som man lånar böcker på biblioteket för att tjäna pengar.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att Internet kan vara embryot till en framtida ”gåvokultur” speciellt som så mycket redan är gratis (lagligen!). Det tror jag fortfarande. Vi befinner oss ”mellan två världsepoker” för att ännu en gång citera Martinus. I centrum för den gamla epoken står principen ”att få”, t ex genom att tjäna pengar, ju mer desto bättre. I centrum för den nya epoken står principen ”att ge”. Jag tror och hoppas att det är denna som börjar ge utslag i alla gratistjänster på Internet. Den olagliga(?) fildelningen är i detta sammanhang att se som ett symptom på de nya möjligheterna och viljan att dela med sig. Att man även här ”tar” är ett övergångsfenomen; med ny lagstiftning kan det bli som att låna en bok på ett allmänt bibliotek.

Utvecklingen kan inte stoppas. Den tekniska utvecklingen kommer att ge nya möjligheter. Dessa möjligheter är så fantastiska att, för att citera Göran Greider, bara en dåre kan säga nej till dem. Problemen i sammanhanget måste (och kan) lösas. – Penningbegäret är på reträtt trots en del bakslag, viljan att dela med sig är på frammarsch. Tror i varje fall jag.

Anm: Länken ”mellan två världsepoker” hänvisar till en bok på danska av Martinus. Den finns även på svenska men verkar inte finnas i lager för tillfället utom antikvariskt. – Världsbild förlag som ger ut Martinus böcker har i sidhuvudet på sin hemsida ett citat som jag inte kan avhålla mig från att återge eftersom det passar så bra in på ämnet för detta inlägg:

Hela den nuvarande kulturen är i stort sett blott en profitjakt, en kamp om pengar. – Martinus

Gud finns nog inte VII – Vetenskap mm

Ateister som hänvisar till vetenskapen, främst naturvetenskapen, både över- och underskattar denna.

Överskattar genom att bortse från vetenskapens inneboende begränsning alltsedan Galileis tid. Samma begränsning som har gjort naturvetenskapen så framgångsrik har också definitionsmässigt stängt av den från allt annat än det som kan vägas och mätas (sekundära kvaliteter). Å andra sidan underskattar eftersom den bild som speciellt fysiken har skapat av materien är högst sofistikerad och inte låter sig användas till alltför enkla materialistiska förklaringar. Detta har samtidigt fått många framstående fysiker att tycka sig ana en tanke bakom världsalltet.

Einstein har tidigare nämnts. Han är även känd för sitt uttalande ”Gud kastar inte tärning”, på tal om kvantmekanken, som han ifrågasatte. Stephen Hawking avslutar sin bestseller A Brief History of Time med att då vi finner den eftersökta teorin för allting så ”tänker vi Guds tankar”. – Beträffande Einstein finns en intressant analys i Einstein and Religion. (Det kan inom parentes nämnas att Amazon har en särskild Hawking-sida.)

Kan man nu ta sådana yttranden på allvar? Även stora tänkare kan väl slira iväg? – Det kan de men det är inte bara dessa lösryckta citat. Einstein förklarade att vad som verkligen intresserade honom var huruvida Gud hade något val då ”han” skapade världen. Och hela hans tänkande, som har blivit modernt inom fysiken de senaste decennierna, arbetar efter denna tanke. – Hans fältekvationer för gravitationsfältet, publicerade 1915, är exempelvis (nästan) de enda möjliga. Det finns alltså en ”anledning” till att de ser ut som de gör. Han utvecklar detta närmare i en berömd föreläsning där han bl a säger så här:

”In the paucity of the mathematically existent simple field-types and of the relations between them, lies the justification for the theorist’s hope that he may comprehend reality in its depths.”

Det positiva utfallet av solförmörkelseobservationerna 1919 (se tidigare inlägg) kommenterade han med att teorin måste vara riktig och att han skulle beklaga Gud om ”han” inte hade använt sig av denna möjlighet!

Vem vill inte ha Einstein och Hawking i sin klubb? Men det är nog lika svårt för ateister som konventiella religiösa att få dem som medlemmar.

Vi börjar närma oss slutet på den här tråden. Ateisternas hänvisning till vetenskapen håller inte, snarare tvärtom. Något bevis för att Gud finns kommer naturligtvis inte heller från vetenskapen. Möjligen ett indicium och en uppmaning: Var försiktiga med förenklingar.

Av en tillfällighet startade den här tråden med FH:s kampanj. Kanske rättvist att sluta där också. Deras huvudsyfte verkar inte vara frågan om Gud finns även om de mycket stämt säger nej. Tyvärr på ett sätt som mest avlöjar okunnighet om såväl vetenskap som religion.

Men främst talar de om den skada som de menar att religionen gör. Och här är argumenteringen inte bättre, snarare sämre. De verkar styras av en allmän avsky (för att inte använda ett starkare ord) för allt vad religion heter och de drar en gränslinje mellan ”gott” och ”ont” som placerar religionen på ena sidan och ateisterna på den andra.

Det är ju minst sagt förenklat. Att det finns gott och ont i båda lägren är så uppenbart är det är närmast pinsamt (för FH alltså) att det ska behöva påpekas. Och därmed faller det sista de har att komma med. – Men, som sagt, FH är bara en sekt bland andra. Att de inte har något nämnvärt att komma med förtar naturligtvis inte intresset för saken som sådan.

Téodiceproblemet då? Hur kan Gud om han är god och allsmäktig tillåta allt ont? De traditionella religionerna tycks inte ha något svar på detta medan ateisterna naturligtvis klarar sig den gången. Nå, det får bli en annan gång, kanske, för då kommer vi in på Guds egenskaper och det blir ett nytt ämne. Här har det gällt ”hans” existens. – Nu ska jag koppla av med några vackra integraler.

Och svaret då? Ja det får väl med reservation för att att det givetvis inte finns något (objektivt) bevis bli att Gud finns nog.

Gud finns nog inte VI – Panteism

Den här gubben tror nog ingen på längre. Har någon någonsin gjort det? – Detalj från en av Michelangos målningar i Sixtinska kapellet.

Det var med en viss tvekan jag lade till ordet panteism i rubriken. För även om jag funderade over något som man skulle kunna kalla världssjälen i förra inlägget i den här tråden så har jag främst hämtat inspiration från Martinus som inte använder den benämningen. Å andra sidan är begreppet välkänt och täcker någorlunda vad jag är ute efter så det får gå; en sammanfattande benämning kan vara bra att ha. En känd panteist är Spinoza som utvecklade begreppet i sina filosofiska skrifter. Einstein är en av många tänkare med panteistiska idéer. ”Jag tror på Spinozas gud” svarade han bl a då han tillfrågades om han trodde på Gud.

Hinduismen brukar kallas polyteistisk men har även begreppet Brahman i betydelsen världssjälen. Kristendomen, Islam och Judendomen, som Förbundet Humanisterna väl främst har riktat sin kampanj emot är monoteistiska och har en uppfattning om Gud som ”personlig”, inte helt olik en människa i kollosalformat och intresserad av våra personliga göranden och låtanden. En sådan Gud trodde inte Einstein på. Han ställde denna i motsats till Spinozas gud som är opersonlig världssjäl, snarast något slags grundläggande, icke-fysiskt kraftfält utrustat med intelligens.

Men panteismen kan naturligtvis också ses som en monoteism eftersom världssjälen är en och inte flera. Möjligen kan man beteckna Martinus Gud som en personlig världssjäl; så har han dock inte uttryckt sig. Men detta för lite vid sidan av ämnet. – Finns Gud nog eller inte gällde det ju.

Som jag har karakteriserat det jag skulle kunna kalla ”Gud” är alltså frågan huruvida världsalltet är ett levande väsen. Och det vet jag inte men kanske.

Levande varelser är uppbyggda på i princip samma sätt om man tittar på dem i lämplig skala, partiklar och tomrum, mest tomrum (inklusive kraftfält). Förutom den fysiska kroppen finns ingenting att se, dvs inget vi kan mäta med fysiska mätinstrument. Vad vi i allmänhet brukar kalla för levande varelser hänger samman med storleken. Djur, växter, bakterier skiljer sig i storlek inte mer än några tiopotenser. Galaxer, atomer osv ser vi oftast inte som levande, planeter möjligen (Gaiahypotesen i föregående inlägg). Vad är skillnaden förutom storleken? Kanske beteende, reproduktion osv. Men vad ser vi av detta i makro- och mikrokosmos? Rättare sagt, vad av allt vi ser kan tolkas som livsyttringar? Det är väl ganska svårt att säga. – En sak vi vet som skiljer oss och åtminstone en del djur från andra företeelser är vårt medvetande. Men detta ser vi ju inte med fysiska sinnen. Så visst kan världalltet vara ett levande väsen.

Men är det det? Och har det i så fall även andra egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas ”Gud”?

Vi kan inte med våra fysiska sinnen eller mätinstrument få reda på detta. Och här ger väl en del upp om de ens kommer hit. Somliga blir helt ärligt agnostiker; kan man inte veta så kan man inte veta. Andra tror inte det finns mer att veta och anser sig rentav veta detta ibland stödda på vetenskapen och blir ateister. Och ytterligare en del bestämmer sig för att tro att det finns något mer. – Oräkneliga schatteringar varken nämnda eller glömda.

För att veta måste vi uppenbarligen ha kunskapskällor utöver våra fysiska sinnen och mätinstrument. Har vi det eller kan vi utveckla det? – Det är en stridsfråga inte bara vad gäller Guds existens. Somliga tror att parapsykologin har hittat något andra förnekar det och kallar rentav parapsykologin för en pseudovetenskap. Ibland tycker jag de senare verkar vara de som har en övertro på vetenskapen och som har glömt ”det galileiska brottet” och som också är ateister. Egentligen behöver inte de båda sakerna hänga ihop. Men gör det förstås i en materialistisk världsbild.

Längre än så här kommer vi/jag inte utan förlita oss på uttalanden av olika personer, uttalanden som inte kan kontrolleras objektivt. Vi lämnar alltså vetenskapen men – som tidigare har nämnts några gånger – inte nödvändigtvis verkligheten och tar en titt på – för att kalla det något – den religiösa erfarenheten.

Dessa erfarenheter finns i Bibeln, Moses och den brinnande busken, Paulus upplevelse på vägen till Damaskus osv. En rad liknande erfarenheter beskrevs i början av 1900-talet i en numera klassisk bok på området, Cosmic Consciousness av Richard Bucke. Bucke menar att människan, till skillnad från de andra djuren, har självmedvetande och är på väg att ta ett nytt steg i utvecklingen till kosmiskt medvetande, som karakteriseras av en uppfattning om enhet med världsalltet och insikt om personlig odödlighet. Som exempel på personer som han anser har upplevt detta nämner han bl a Buddha, Jesus, Paulus, Mohammed, Dante och Walt Whitman.

Hit hör naturligtvis också representanter för österländsk mystik och religion. Den även i västerlandet verksamme yogin Paramahansa Yogananda beskriver en erfarenhet av kosmisk medvetande i sin självbiografi. I hinduernas heliga skrift Bhagavad-Gita beskrivs hur Krishna visar sitt sanna jag som ”den världsomfattande skepnaden” för huvudpersonen Arjuna (kap XI).

Härtill kommer många vanliga såväl som mindre vanliga människors andliga upplevelser. Utan att själv ha haft sådana eferenheter kan man inte veta om de är ”verkliga” men att bara avvisa allt sådant eller underkänna det som subjektivt verkar också förhastat. I en viss mening är det naturligtvis subjektivt men kanske inte mer än när vi var för sig iakktar samma föremål med våra egna sinnesorgan. I sådana fall kan vi ju enas om en slutsats även om vars och ens erfarenhet i och för sig är subjektiv. – Så klokare än att förkasta det vi inte har egen erfarenhet av tycker jag det är att vänta och se. Och under tiden försöka komma så långt som möjligt med våra vanliga sinnen, förnuftet och vetenskapen.

Och på tal om det tänkte jag spinna vidare på vetenskapens roll i sammanhanget i nästa inlägg i den här tråden. Hittills har mina funderingar om detta mest gällt vetenskapens begränsning men ger den också möjligheter? Vetenskapens företrädare fäller ibland yttranden om att de anar en högre intelligens i naturen. Ligger det något i detta förutom deras personlig känsla?

Gud finns nog inte V – Gaiahypotesen

Jag föreslog i förra inlägget i den här tråden att en galax skulle kunna vara en levande varelse precis som vi, eller rentav hela världsalltet. Tittar vi nu lite närmare på vår egen kropp så består den av organ, celler osv. Kan dessa ses som levande varelser i sig själv? Om vi går åt andra hållet, så är vi levande varelser i en större omgivning, naturen med alla sina livsformer. På 1960-talet förslog den engelske atmosfärforskaren James Lovelock att Jorden är ett levande väsen, som han kallade Gaia efter en gudinna i grekisk mytologi, vars organism är det fysiska jordklotet och som har medvetande. Att Jorden hyser liv är uppenbart men Lovelock menade alltså att Jorden är en levande, medveten varelse; livsformerna inklusive vi själva är delar av Gaias organism.

Idéen har också, naturligtvis hade jag så när sagt, förekommit i Science Fiction-litteraturen. I Asimovs Stiftelseserie dyker begreppet upp i del fyra, Stiftelsen och tiden.

Lovelocks egen beskrivning kan läsas på nätet. En utförlig artikel på svenska i ämnet finns också samt en kortare översikt på Wikipedia. – Lovelocks idé är självfallet omdebatterad men till en del accepterad även av andra naturvetare. Så långt som till att Jorden har ett medvetande vill dock inte så många gå.

Var hamnar vi då om vi spekulerar vidare? Jorden, vi, våra celler, galaxerna osv, alla är levande väsen inuti levande väsen. Naturligtvis en hypotes på sin höjd men en hypotes värd att fundera på. – Det kanske och kanske inte finns någon gräns ”uppåt” och/eller ”neråt”. Astronomin tycks luta åt att universum är oändligt och att det alltså finns hur stora materieansamlingar som helst. Och enligt fysiken är materien uppbyggd av kvarkar och leptoner som är mindre än det minsta avstånd man kan mäta (ca 10^-18 m), möjligen punktformiga. Det kanske slutar där men det kan också fortsätta med allt mindre strukturer. – Men hela världsalltet, ev inkl ”parallella universa”, måste definitionsmässigt vara sista steget ”uppåt” om än oändligt. Fullföljer vi spekulationen ställs vi alltså till sist inför ett oändligt världsallt, som är en levande, medveten varelse i vilken alla andra levande väsen lever och verkar. Denna tanke har utvecklats av den danske författaren Martinus. – Att kalla denna för ”Gud” strider väl inte mot den traditionella föreställningen om Gud som allsmäktig och allestädes närvarande. Huruvida religiösa samfund av olika slag skulle acceptera den vet jag faktiskt inte. – Men det spelar inte så stor roll för ögonblicket. Jag nämnde ju i tidigare inlägg att man måste ha en definition eller i varje fall någon sorts karakterisering av vad man menar med ”Gud” innan man kan ta ställning till frågan om ”han” finns. Och nu har vi/jag det.

Med ”Gud” menar jag alltså världsalltet som ett levande, medvetet väsen. Och frågan om Guds existens blir detsamma som frågan om detta är sant, dvs är världsalltet ett levande väsen? – Tycker man detta verkar rimligt så kan man säga att Gud (i denna mening) nog finns annars nog inte.

Sådär – frågan preciserad! Och svaret? Nja, det lutar åt finns nog men vi får se – i kommande inlägg.

Gud finns nog inte IV

I förra inlägget i denna tråd kom vi/jag fram till att (natur-)vetenskapens fantastiska utveckling till en del beror på att man med full avsikt har inskränkt dess giltighetsområde till primära kvaliteter, att vetenskap främst är en metod och att dess resultat är provisoriska. Detta innebär också att vetenskapen inte omfattar hela ”verkligheten”. Speciellt har den inget att säga om det uppenbara faktum att jag finns. Och förmodligen alla ni andra också men det kan inte jag veta. Inga mätningar på den fysiska kroppen kommer åt själva jaget.

Då så, dags att ta oss an ”Gud”.

Till att börja med låt oss göra ett litet tankeexperiment. Antag att min/din kropp förstoras med en faktor 10²¹. Den får då ungefär samma storlek som vår galax, något hundratusental ljusår. En typisk atom blir av samma storleksordning som ett solsystem och en atomkärna som en planet eller en liten stjärna. Elektronerna blir på sin höjd som en asteroid. Avståndet mellan atomerna varierar men kanske som i en tät stjärnhop. Kort sagt, i denna skala ser vår kropp ut att bestå av framförallt tomrum men därutöver partiklar spridda som stjärnor och planeter i en galax. Och var hittar vi då jaget, medvetandet och tankarna? Ingenstans naturligtvis; de kan inte detekteras med fysiska mätinstrument. Och ändå är ju vi, som använder denna kropp, denna ”galax” av partiklar och tomrum, medvetna varelser. Men medvetandet är inget fysiskt. Ändå finns det uppenbarligen. Eller vill någon förneka sitt eget ”jag” och därmed sin egen existens?

Hur är det då med den galax (Vintergatan) vi lever i? Den består också av partiklar och tomrum, mest tomrum. Något mer? Diverse kraftfält kanske, som också finns i vår kropp. Så vår kropp och vår galax ser på det hela taget likadana ut, partiklar, tomrum och kraftfält men inget mer. Inget som kan detekteras med fysiska mätinstrument i varje fall.

Och ändå finns det mer, i varje fall i oss. Vi har medvetande, tankar och ”jag”. Varför skulle inte galaxen kunna ha detsamma och alltså vara ett levande och medvetet väsen? Eller inte. Men bara det faktum att vi inte med vår fysiska syn kan upptäcka något sådant bevisar inte att det inte finns. Vi kunde i så fall lika gärna hävda att vi själva inte finns eller i varje fall ingen annan.

Men varför hålla sig till en galax? Hela det fysiska värdsalltet består av partiklar, tomrum och kraftfält. Varför inte medvetande liksom vi själva har förutom vårt privata fysiska universum (kroppen)? – Så bara för att vi inte kan se detta levande väsen så utesluter detta inte att det finns. Detta kanske man kan kalla ”Gud”. Eller inte.

Har jag nu bevisat Guds existens? Nej, det skulle jag väl inte tro. Men jag har möjligen undanröjt en av de enklare invändningarna, att Gud inte skulle finnas bara för att vi inte kan se ”honom”.

Nästa fråga är naturligtvis mycket svårare. Finns det någon rimlig anledning att tro att ett sådant levande väsen finns med hela världsalltet som sin kropp? – Återkommer till detta.

Gud finns nog inte III

(Jag använder alltså samma rubrik så att mina eventuella läsare lättare kan hitta tråden.)

Först ett par notiser om Förbundet Humanisterna. I Ring P1 argumenterade en person för FH:s uppfattning om religionens farlighet i samhället. Något pressad på konkreta exempel av programledaren nämnde han påvens (!) och KD:s syn på samkönade äktenskap. KD är ett litet parti utan större inflytande ens i den regering de sitter i och i den här frågan har de blivit överkörda av samtliga övriga riksdagspartier. Man ska vara bra ömhudad för att bli skrämd av dem. Och påven – milda makter! Vore jag religiös i traditionell bemärkelse skulle jag inte oroa mig nämnvärt för FH:s kampanjer.

På tal om kampanj. Lite osmakligt tycker jag nog det är att trycka upp en gul Davidsstjärna. Förmodligen beror det på ren okunnighet men ändå. Ett tips för den som inte vet – denna symbol i just denna färg användes inte så långt härifrån för inte så länge sedan. För allt annat än religiös propaganda.

FH vill inte att vi ska ha religösa friskolor. Det vill inte jag heller. Men jag vill inte vi ska indoktrinera barn eller ungdomar i antireligiös riktning heller. Att ge ut en bok med titeln Gud finns nog inte, speciellt riktad till barn och ungdomar, vad är det annat än försök till indoktrinering?

Nog om FH för den här gången. De imponerar inte på mig och de skrämmer mig inte heller men frågorna är för viktiga för att man bara ska nonchalera föreningens förehavanden.

Guds existens, religion-samhälle och religion-vetenskap är ungefär ämnena för den här tråden. Jag tänkte ge mig i kast med den sistnämnda och anknyter till tidigare inlägg.

Empirisk vetenskap, som naturvetenskaperna, är en metod att söka kunskap. Dess teorier och utsagor karakteras av att de kan prövas objektivt, dvs intersubjektivt. Det kriterium de flesta verkar förespråka är möjligheten att falsifiera, dvs att kunna föreställa sig en situation som, om den inträffar, medför att utsagan måste överges. Denna uppfattning, som går tillbaka till vetenskapsteoretikern Karl Popper, är knappast kontroversiell bland naturvetare låt vara att den är lite snäv. För det vardagliga arbetet inom vetenskapen har den ju en uppenbar brist: Den säger inget om hur man ska komma på idéer och formulera teorier, bara hur se ska testas. (Påminner lite om induktionsbevis i matematiken!)

Vetenskapens framsteg de senaste 400 åren går tillbaka till Galilei. Och vad gjorde då Galilei? Han upptäckte Jupiters månar, Solens fläckar mm, han påbörjade utvecklingen av ”två nya vetenskaper” (teorin för kaströrelse och hållfasthetsläran) och inte minst han avgränsade vetenskapens arbetsområde på ett sätt som har gällt alltsedan dess – man talar i sammanhanget om Det Galileiska brottet.

Galilei hävdade att vetenskapen bara ska befatta sig med primära kvaliteter, något som har varit och är helt avgörande för naturvetenskapens utveckling. Men under dessa 400 år och kanske ”bländade” av de enorma framstegen, speciellt inom fysiken,  har man/vi glömt bort att detta var en medveten avgränsning inte ett påstående om hela ”verkligheten”.

Primära kvaliteter är längd, massa, hastighet, läge och liknande som kan mätas. Sekundära kvaliteter är sådant som smak, färgintryck. Beträffande det sistnämnda: Rött ljus har en viss våglängd som kan mätas men själva intrycket av ”rödhet” är något helt annat som fysiken inte har något begrepp för men som är nog så verkligt. Se The Oxford Dictionary of Philosophy, s 290. Andra begrepp som inte har någon motsvarighet i fysikens matematiska modeller (eller i annan naturvetenskap vad jag vet) är tankar, medvetande, upplevelsen av att jag är [jag]. Att det finns en korrelation med impulser i hjärnan är en annan sak. Dessa hjälper mig inte att uppleva något medvetande eller jag hos någon annan än mig själv. – Iofs förnekas nog inte detta direkt av materialistiskt inställda naturvetare men det försöker bortförklaras som epifenomen och [därmed] inte riktigt verkligt. Men vad kan vara mera ”verkligt” än min egen jagkänsla? – Flummigt? Ja, kanske för den som har intalat sig själv att de primära kvaliteterna är ”allt”. För mig kan inget vara mera uppenbart än att ”jag finns” och [således] att naturvetenskapen inte kommer åt hela verkligheten.

Vad har nu detta med religion att göra? Inte nödvändigtvis någonting. Men en hel del med materialistikt inställda personers syn på vetenskapen. Vetenskapen studerar bara vissa aspekter av verkligheten. Den har själv pålagt sig denna begränsning alltsedan Galileis dagar. Därefter har detta glömts bort och resultatet blir den i min ögon naiva syn på tillvaron som FH m fl förfäktar.

Därmed inte sagt att vetenskapens företrädare har en så snäv syn. Det räcker att ta del av vad storheter som Einstein, Hawking m fl har att säga för att förstå att det fattas en del i FH:s förkunnelse. – En bok att rekommendera i sammanhanget är Quantum Questions av Ken Wilber. I inledningen skriver han bl a ”…it seemed a good idea to consult the founders of modern physics on what they thought about the nature of science and religion.” Och lite senare: ”According to their general concensus, modern physics neither proves nor disproves, neither supports nor refutes, a mystical-sptitual worldview.”

Något för FH att sätta på sin litteraturlista kanske.

Gud finns nog inte II

(Jag använder samma rubrik eftersom det här ser ut att bli en liten serie.)

Förbundet Humanisterna har på sin sida ett test för att avgöra hur religiös man är. Jag gjorde det för skojs skull – något annat skäl kan jag inte se att göra sådana test. Första frågan: Välj ett av följande: 1/ Gud finns nog inte. 2/ Gud finns nog.

I samtliga frågor får man två alternativ, vilket naturligtvis gör att man i vissa fall får välja det minst dåliga av två av vilka inget kanske är träffsäkert – i några fall var båda två för min del helt åt skogen orimliga men jag fick ta det minst orimliga. Nåväl, det kanske jämnar ut sig. Men det finns ett större problem.

Om någon ställde frågan om jag tror på Gud utan de två nämnda alternativen så skulle jag till att börja med ställa en motfråga: Exakt (eller i varje fall ungefär) vad menar du med ”Gud”? Utan ett någorlunda tydligt svar på den frågan kan jag inte svara. FH kanske har ett sådant svar även om det inte syns i testet.

Och hur gick det då? Jo, jag ansågs vara öppen för möjligheten att Gud finns men inte så mycket för religiösa ritualer mm. Rätt så långt. Men sedan föreslog man att jag kanske var agnostiker.

Mer fel än så kan det inte bli. I varje fall om man ansluter sig till den definition jag hittade på Wikipedia:

Agnosticismen brukar numera ofta användas som beteckning för uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma.

Jag vet inte om Gud (eller någon gud) finns men lutar betydligt mer åt ja än nej – givet naturligtvis en rimlig definition (eller i varje fall ungefärlig karakterisering av begreppet – återkommer till detta). Men jag tror definitivt att det är möjligt i princip att få veta – alltså raka motsatsen till agnosticismen. – Ibland använd väl ordet ”agnostiker” ungefär som beteckning på den som inte har någon bestämd uppfattning alltså näst intill tvivlare eller skeptiker men då kan det ju stämma in på de flesta utom de allra mest ”trosvissa”, religiösa såväl som antireligiösa.

Sammanfattningsvis: Frågar man någon om hans/hennes gudstro bör man också precisera vad man lägger i begreppet ”Gud” (eller ”gud” beroende på om man ser det som ett egennamn).

Gud finns nog inte

Detta kunde man nyligen läsa i en annons från Förbundet Humanisterna. Låter väldigt mesigt för att komma från detta förbund. De som yttrar sig i debattartiklar och intervjuer brukar vara rabiata ateister. Det ska medges dock att hemsidan är betydligt mera tolerant.

Förbundet vill verka för en sekulär livssyn. Det står dem naturligtvis fritt men vad jag inte förstår är varför man vill ha ceremonier som efterliknar kyrkans dop och konfirmation; minus vissa detaljer. Varför inte utforma sin livssyn utan att jämföra den religiösa? Den borde ju vara likgiltig? Eller hur är det egentligen?

Man vill också hålla isär religion och politik. Om man med det menar att kyrkan inte ska styra samhället så håller jag med. Men den som har en religiös ”tro” måste naturligtvis ta intryck av denna även i världsliga frågor. Tar man femte budet på fullt allvar kan man väl exempelvis inte delta i krigsoperationer?

Förbundet tycks ha en rörande tilltro till naturvetenskapen. Vi som är närmast brörda (jag är själv naturvetare) känner ofta inte alls igen detta. Ett av den empiriska vetenskapens främsta kännetecken är ju att teorier och hypoteser är provisoriska. Påståenden som i princip inte kan testas kallas inte för vetenskapliga. Detta är naturligtvis bara en benämning och en självpåtagen begränsning (som f ö går tillbaka till Galilei) men innebär inte att ”inget annat” finns. Vetenskapen har inmutat vissa aspekter av ”verkligheten” och ”överenskommit” vissa spelregler. Den gör därmed inte anspråk på ”allt”. Det är detta humanisterna m fl tycks missa.

Egentligen är det alltför naivt för att vara intressant. Men onekligen kan och vill man få ett inflytande på samhället; man sitter inte bara i sitt elfensbenstorn och tänker. Därför bör förbundet intressera oss oavsett livssyn. – Annars finns det andra skeptiker som är betydligt intressantare att studera, som Bertrand Russell och Ingemar Hedenius. De är dessutom roligare.

Om FH tillsammans med Richard Dawkins utgör en ytterlighet så kan väl kreationisterna placeras i andra änden av skalan. Och skillnaden är kanske inte stor på sätt och vis – les extrèmes ses touches. Dessa missbrukar också vetenskapen om än på ett annat sätt. Exempelvis försöker de bevisa att livet inte kan ha uppstått av en slump genom en sannolikhetsberäkning i efterhand. Men så kan man inte räkna (se ett tidigare inlägg) eller, rättare sagt, osannolika händelser inträffar. Därmed inte sagt att det inte kan ligga något i deras idé (som f ö inte är ny) men den behöver utarbetas betydligt mer. Kan man exempelvis påvisa att liv har uppstått flera gånger så börjar det bli intressant. – Kanske tendensen att utveckla liv finns inbyggd i naturlagarna men exakt vad betyder detta?

Kreationisterna, främst i USA, vill se Darwins utvecklingslära som bara ett alternativ i skolans undervisning eftersom den ”bara” är en teori. Givetvis är den en teori, liksom alla mera utarbetade delar av naturvetenskapen – stryk ”bara”. I detta ligger att den kan vara fel men detta är något helt annat än att den skulle vara valfri. Den som väljer en biblisk bokstavstro må väl göra det – och jag kan naturligtvis inte till 100% säga att det är fel – men då är det rent definitionsmäsigt inte vetenskap man sysslar med. Observera att detta inte har något att göra med vilket alternativt (om något) som är sant.

Och vad anser då mera sansade naturvetare, religiösa personer och andra? Och vad anser jag själv? Det får vi återkomma till – blogginlägg ska vara korta och detta är redan för långt.

En liten incident i vetenskapens historia dock att fundera på så länge. – Napoleon Bonaparte, som var intresserad av naturvetenskap och matematik, förärades ett exemplar av Laplaces monumentala verk Mécanique Céleste. Napoleon anmärkte (läste han verkligen böckerna?) att Skaparen inte nämndes någonstans. Varpå Laplace lär ha svarat Sire, jag behövde inte den hypotesen. Just det! Han behövde inte den hypotesen eftersom hans verk gick ut på att med matematikens hjälp härleda konsekvenserna av Newtons gravitationsteori, speciellt huruvida solsystemet är stabilt, varken mer eller mindre. Inget utrymme för ”Gud” och inget behov heller. Alldeles glasklart – vad Mécanique Céleste beträffar. Men har Laplaces därmed sagt någonting om huruvida ”Gud” existerar? – Sug på den!

Djurskydd och djurrätt

Djurskydd är bra, i varje fall bättre än inget djurskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Det behöver nämligen inte innebära mer än att inte utsätta djur för ”onödigt” lidande. Och det kan förenas med både köttätande, jakt och plågsamma djurförsök. Lidandet får bara inte var ”onödigt stort”, dvs inte större än vad ändamålet motiverar. Och detta bestämmer helt och hållet de människor som använder djuren.

Djurskydd garanterar alltså i praktiken inte att djurens intressen tas tillvara, intressen av att leva och inte utsättas för lidande. Detta garanteras bara av att man tillerkänner djuren rättigheter.

Ibland förnekas att djur kan ha rättigheter eftersom de inte har intellektuella möjligheter att hävda dessa rättigheter. Och det kanske stämmer juridiskt sett. Men detta är bara ”den obotfärdiges förhinder”. Byt ut ”djurens rättigheter” mot ”våra skyldigheter”. Och då blir den enda frågan vad vi anser att djur är för något.

Descartes ansåg att djur var organiska maskiner. Att de tycks kunna känna smärta är bara skenbart. Man skulle kunna säga precis detsamma om människor; jag kan ju inte veta vad en annan människa upplever, det kan jag bara förmoda utifrån beteendet – märkligt att en annars så klok person som Descartes missade det.

Andra hävdar att djuren inte har samma förmåga som vi att tänka förnuftigt. Sant – även om man undrar ibland – men än se’n då? De har av allt att döma förmåga att känna glädje och smärta. Och det räcker.

Jag ser djuren som individer, inte bara en opersonlig massa. Och just därför anser jag att djuren har rättigheter eller om man så vill att vi har skyldigheter mot dem som individer. Djurskydd kan man däremot arbeta för utan se djuren som individer. Därför räcker det inte.

Mycket av detta utvecklas i Peter Singers bok Djurens frigörelse samt i skrifter utgivna av föreningen Djurens Rätt.

Fraktaler och kaos

SVT sände just ett sevärt program om fraktaler. Jag tänker inte ge mig in på något referat, vilket kunde bli plågsamt långt, men programmet finns här.

Vad jag möjligen har ett litet frågetecken för var betoningen av att detta är något helt annat än ”vanlig” matematik, att Mandelbrot är en lite udda figur osv. Inte för att det var direkt fel men heller inte helt rätt. Det fanns ansatser till fraktalgeometri redan på 1800-talet (vilket i och för sig nämndes) och vetenskapliga arbeten inom områden kan precis som inom andra områden innehålla en uppsjö av symboler – eller inte. Den första ansatsen att studera kaos finner man i Poincarés arbeten om det s k trekropparsproblemet. En halvpopulär redogörelse för detta finns i den här boken.

Men det här var marginella invändningar som mer gäller formen än innehållet. Mandelbrots bok The Fractal Geometry of Nature kan rekommenderas även om jag bara har orkat igenom en liten del av den. Den är betydligt svårare än vad programmet kanske gav intryck av. – Återkommer säkert till detta ämne men först tänkte jag fundera (!) färdigt på centripetalkraften.

Multiversum

Inom science fiction är det ingen ny idé, alltså att det skulle finnas flera universa eller parallella universa som de inbland kallas. Det senare syftar på att det finns stora likheter men en ”förskjutning” i rum eller tid. Simak står för bl a de här två:

Ring runt solen är en av de böcker jag läser om då och då. Sceneriet utgöres här av en rad jordklot längs jordens bana runt solen men utan kontakt med varandra, så när som på.., nåja någon kanske tänker läsa den.   ”Cosmic Engineers”, som heter Bortom universum på svenska är mera vildsint rymdopera men för all del; inte lika bra som den andra boken dock. Enligt min enkla smak alltså.

Även en del kosmologer och kvantfysiker har börjat fundera i dessa banor. Det vi är vana vid att kalla ”universum” skulle då bara vara en del av det hela. Ordet universum blir då inte längre synonymt med världsalltet men det är ett mindre problem. Alla universa tillsammans kallar en del för multiversum. Jag är osäker på om man med detta menar allt; åtminstone en idé från strängteoretiker innebär att det finns ”någonting” i andra dimensioner, mellan universana.

Diffust? Förvisso, men det är mycket spekulationer förutom att detta absolut inte är något som jag är expert på. – Hur som helst röstar jag för benämningen världsalltet som benämning på allt förutom vilket det då rent definitionsmässigt inte kan finnas något.

Anhängarna av multiversum förnekar förresten inte Big Bang men ser den inte som början på allt. Något mycket speciellt, särskilt för oss, inträffade för 13,7 miljarder år sedan men det var inte början på allt…

Vacker matematik

Att tala om skönhetsvärden i matematiken faller sig helt naturligt för dem som är intresserade av ämnet. För de inte fullt lika entusiastiska kan det kanske låte lite egendomligt, rentav lite nördigt, att säga att det här är vackert

men just denna placerar många på första plats i grenen ”vackrast formel”. Det är inte bara den visuella skönheten; formeln förbinder fyra av matematikens mest fundamentala konstanter. Geometrin är väl annars ett område där skönhetsvärden ligger nära till hands. Eller vad sägs om det här:

Se bilden i full storlek här. Denna bild och mycket, mycket mer finns på en geometrisajt i Peru, som någon måste ha lagt ner enormt mycket arbete på – också en liten påminnelse om att det inte bara är USA och Västeuropa som finns på nätet. Och det blir inte sämre av bilden på Machu Picchu i sidhuvudet. Det är bara att tacka och ta emot. – Ytterligare ett exempel på hur mycket som skänks bort helt gratis på Internet!

Sannolikhet och livets uppkomst

Om jag singlar slant 20 gånger med ett vanligt mynt (jämntjockt, tunt), vad är då sannolikheten att få sekvensen

0 1 0 0 1  1 0 1 1 1  1 0 0 0 1  1 0 1 0 1

(där ”1″ betyder CXVIG)? Enkel sannolikhetslära ger 1/2²⁰, dvs ungefär en milliondel (1/1048576 om man ska exakt). Ganska liten chans att det inträffar således. Men jag lyckades faktiskt få just den raden när jag singlade slant för en stund sedan. Förvånande? Inte alls. Jag utförde slantsinglingen innan det här skrevs. Någon rad av 20 ettor och nollor måste det ju bli; jag skrev bara upp det som det råkade bli.

Men hur stor är sannolikheten att få samma rad om jag singlar slant 20 gånger till? Jo, densamma, alltså ungefär en milliondel. Ingen större chans att det inträffar med andra ord.

Slutsats: Osannolika händelser inträffar men inte två gånger.

Som en tillämpning låt oss betänka livets uppkomst. Somliga tror att det hände på Jorden av slump. Andra menar att sannolikheten är så liten att det inte kan ha inträffat av en slump. Men enligt ovan kan det det. Men knappast två gånger. Så hittar vi liv på en annan planet så…

Utomjordiskt liv?

Astronomerna blir alltmer övertygade om att vårt solsystem inte är unikt utan att det tvärtom är normalt att ett planetsystem utvecklas kring en stjärna. Närmare bestämt kondenseras planeterna ur samma gasmoln som bildar stjärnan. Denna uppfattning har funnits långt innan man börjad upptäcka exoplaneter, alltså planeter kring andra stjärnor än solen. Men naturligtvis är dessa upptäckter ett stort steg framåt.

Flera hundra exoplaneter har upptäckts hittills och med rymdsonden Kepler hoppas man hitta betydligt fler och kanske mindre. Därmed ökar chansen att de ska visa sig vara jordlika och därmed kunna ha liv, kanske t o m intelligent liv.

Sökande efter radiosignaler som kan ha intelligent ursprung utanför jorden har pågått i flera årtionden främst inom SETI-projektet. Hittills utan resultat. Man kan fråga sig varför.

Det mest uppenbara svaret är naturligtvis att det inte finns något utomjordiskt intelligent liv, vilket å andra sidan skulle placera Jorden i en särställning. Det verkar osannolikt. Tvärtom har den astronomiska forskningen ända sedan Galilei för 400 år sedan allt tydligare visat att Jorden inte alls intar någon särställning i universum. Men de kanske kommunicerar på ett helt annat sätt eller inte vill visa sig… Men detta skulle återigen ge Jorden en särställning.

En förklaring skulle kunna vara att en teknisk civilisation utvecklas väldigt snabbt och inte existerar så länge. Utomjordingar på rimligt avstånd kanske inte står på just denna utvecklingsnivå precis nu. Ett par hundra års skillnad kan göra att vi hamnar helt ur fas. Betänk att tiden från yngre stenåldern till våra dagar bara är omkring en milliondel av Jordens ålder!

Hur fångar en matematiker en kanin?

Svar: Han/Hon fångar två kaniner och släpper den ena.

Nej, jag kom inte på det själv; råkade stöta på det i Celestial Encounters, av Diacu och Holmes, en bok om det s k n-kropparsproblemet.

Humor är en allvarlig historia och vad den lilla lustigheten vill påpeka i det  här fallet är att lösningen av ett matematiskt problem kan underlättas av att man först löser ett mera allmänt problem. Kanske något överraskande; en vanligare strategi är ju annars att man försöker komma på en användbar idé genom att först titta på ett specialfall.

Ett exempel: Vilket tal är störst, e^pi eller pi^e? Att ”räkna ut” de båda talen och jämföra är inte lätt eftersom e och pi är irrationella tal. Lättare, om känner till grundläggande funktionslära, är att först visa att e^x > x^e för alla positiva x utom x = e.

Internet ett isberg?

Det har talats mycket om olaglig (?) fildelning på Internet. Från en del håll har de som sysslar med detta beskrivits som ”simpla tjuvar” och man har moraliserat över att de inte vill betala för sig.

I den mån att fildelningen är olaglig finns det naturligtvis ett problem att lösa. En lösning som borde kunna vara helt möjligt. I stället stiftar politikerna lagar för övervakning och öppnar för privatpoliser. Inte alls trevligt. Så här säger Piratpartiets förstanamn till EU-valet: Dags att stoppa storebror.

Men jag funderade på en annan sak, som verkar helt ha förbigått Jan Guillou m fl, kanske p g a begränsad erfarenhet och kunskap om Internet. Nämligen att enormt mycket på nätet redan är gratis och detta helt lagligt. Den lilla del som den olagliga (?)  fildelningen handlar om är bara toppen på ett isberg. Detta ursäktar iofs inte olagligheter men ger kanske ändå lite perspektiv på vad Internet är för något och vad det kan bli. Några exempel:

1. Det mesta man kan önska sig i form av programvara är gratis eller har gratisalternativ, t ex OpenOffice istf MS-Office, Firefox istf  MS-Internet Explorer eller Linux istf Windows. För den som använder stordatorer skänker Sun Microsystems t o m bort Solaris (kan iofs köras på en PC om någon känner för det)! Att alternativen ofta är bättre än de kommersiella alternativen är ingen nackdel och mycket har dessutom öppen källkod.

2. arXiv, ett arkiv för vetenskapliga artiklar som håller på att göra (de fruktansvärt dyra) tidskrifterna onödiga; f n finns det över en halv miljon texter att fritt ladda ner.

3. För den som (liksom jag) är intresserad av matematiken och dess historia erbjuder Cornell University mängder av gamla, svåråtkomliga böcker gratis för nedladdning, helt eller delvis; man kan välja ut precis vilka sidor man vill. Tycker man det är jobbigt att ladda ner en bild i taget kan man automatisera nedladdningen med hjälp av programmet PageNest (f d WebStripper), gratis givetvis. Osv, osv.

Av detta drar jag slutsatsen att en ”gratiskultur” redan finns på nätet och växer i rask takt. Men var kommer gratismaterialet ifrån? Jo, det kommer från personer som helt enkelt skänker bort det; vi har helt enkelt börjat få något som man skulle kunna kalla en gåvokultur, ett uttryck som har myntats av den danske författaren Martinus Thomsen.

Den olagliga (?) fildelningen är alltså bara toppen på ett isberg men till skillnad från det isberg som Titanic gick på finns det inget att frukta från det som ligger undan ytan. Det är ett mycket tilltalande isberg, som ger åtminstone mig hopp om mänskligheten. ”Det är saligare att ge än att få” var det visst en klok man som sa för 2000 år sedan. Börjar drömmen förverkligas?