Omläsning – Stiftelseserien

Varför läser man om böcker – jag menar nu fiktion, facklitteratur är mera självklart? Det finns det säkert mer än ett svar på.

För min del handlar det om att för en stund befinna sig i en annan omgivning, som man trivs i. Men det kan också vara en skrämmande omgivning; då kan upplevelsen ligga i att se den utifrån och inte vara i någon verklig fara. Man kan ju också inspireras inte minst av Science fiction mm – tänk om i alla fall det vore möjligt… . Och då tänker jag inte i första hand på rymdresor utan kanske på utopier och annat som kan ge hopp.

Isaac Asimovs berömda stiftelseserie innehåller visserligen rymdresor, över hela Vintergatan t o m, men i det väsentliga är den en berättelse om ett imperiums uppgång, fall och återuppståndelse.

De sju böckerna skrevs inte i ordning. Del 3, 4, 5 – som ofta tillsammans kallas för stiftelsetrilogin – skrevs från början i tidskriftsformat och gavs ut som tre volymer i början av 1950-talet; de finns även som en sammanslagen volym. De övriga fyra, som faktiskt omfattar betydligt fler sidor, utgavs på 1980- och 1990-talen i ordningen 6, 7, 1, 2. Den sistnämnda blev dessutom Asimovs sista bok. En fortsättning efter del 7 skulle inte vara otänkbar även om den innehåller en sorts avslutning men detta förhindrades om inte annat av Asimovs frånfälle år 1992.

Handlingen bygger på att matematikern Hari Seldon konstruerar en teori, psykohistoria, som ska kunna användas för att göra statistiska förutsägelser om stora folkgruppers beteende. Tillämpad på Vintergatsimperiet ger den en nästan säker förutsägelse om dettas sönderfall men också en hjälp att bygga upp ett nytt imperium. I del 6 och 7 dyker Gaia upp och när berättelsen slutar är Vintergatan på väg att bli en organism! Del 7 kopplar på ett förbluffande sätt ihop hela historien, speciellt om man betänker att böckerna skrevs i ”fel” ordning. Mer än så säger jag inte med tanke på dem som ev läser detta men (ännu) inte har läst Stiftelsenserien.

I del 2 finns ett par detaljer som nästan kunde handlat om våra dagars mediadebatt. De som bestämmer i Vintergatsbiblioteket överväger att av ekonomiska skäl dra ner på utlåningen och styra vad som ska lånas ut…

Naturligtvis kan det inte undvikas att de först skrivna delarna (trilogin) har en del anakronistiska detaljer. De skrevs innan datorerna spreds i samhället. Men det kan man överse med.

Ytterligare ett tiotal av Asimovs böcker kan anses ha en anknytning till Stiftelseserien och två av dem, Nemesis resp Tidens död, kan ses som prolog och epilog till imperietexterna.

Själv är jag mindre road av de mellanliggande robotböckerna mm men de nio nämnda läser jag om emellanåt. De sju bildar ju en sammanhållen historia medan prolog- och epilogböckerna är fascinerande oberoende av övriga böcker.

Alla böckerna finns utgivna på svenska, även i pocket, men är inte alltid helt lätta att få tag på. Trilogin i ett band är tillfälligt slut hos Bokus och Adlibris men lär väl komma in igen. Inget hindrar att man börjar med den.

Böckerna i ordning efter hur händelserna utspelas:

Nemesis

Preludium till stiftelsen

Hari Seldon och stiftelsen

Stiftelsen

Stiftelsen och imperiet

Den segrande stiftelsen

Stiftelsen och tiden

Stiftelsen och jorden

Tidens död

Samt, i ett band:

Stiftelsetrilogin

Gud finns nog inte V – Gaiahypotesen

Jag föreslog i förra inlägget i den här tråden att en galax skulle kunna vara en levande varelse precis som vi, eller rentav hela världsalltet. Tittar vi nu lite närmare på vår egen kropp så består den av organ, celler osv. Kan dessa ses som levande varelser i sig själv? Om vi går åt andra hållet, så är vi levande varelser i en större omgivning, naturen med alla sina livsformer. På 1960-talet förslog den engelske atmosfärforskaren James Lovelock att Jorden är ett levande väsen, som han kallade Gaia efter en gudinna i grekisk mytologi, vars organism är det fysiska jordklotet och som har medvetande. Att Jorden hyser liv är uppenbart men Lovelock menade alltså att Jorden är en levande, medveten varelse; livsformerna inklusive vi själva är delar av Gaias organism.

Idéen har också, naturligtvis hade jag så när sagt, förekommit i Science Fiction-litteraturen. I Asimovs Stiftelseserie dyker begreppet upp i del fyra, Stiftelsen och tiden.

Lovelocks egen beskrivning kan läsas på nätet. En utförlig artikel på svenska i ämnet finns också samt en kortare översikt på Wikipedia. – Lovelocks idé är självfallet omdebatterad men till en del accepterad även av andra naturvetare. Så långt som till att Jorden har ett medvetande vill dock inte så många gå.

Var hamnar vi då om vi spekulerar vidare? Jorden, vi, våra celler, galaxerna osv, alla är levande väsen inuti levande väsen. Naturligtvis en hypotes på sin höjd men en hypotes värd att fundera på. – Det kanske och kanske inte finns någon gräns ”uppåt” och/eller ”neråt”. Astronomin tycks luta åt att universum är oändligt och att det alltså finns hur stora materieansamlingar som helst. Och enligt fysiken är materien uppbyggd av kvarkar och leptoner som är mindre än det minsta avstånd man kan mäta (ca 10^-18 m), möjligen punktformiga. Det kanske slutar där men det kan också fortsätta med allt mindre strukturer. – Men hela världsalltet, ev inkl ”parallella universa”, måste definitionsmässigt vara sista steget ”uppåt” om än oändligt. Fullföljer vi spekulationen ställs vi alltså till sist inför ett oändligt världsallt, som är en levande, medveten varelse i vilken alla andra levande väsen lever och verkar. Denna tanke har utvecklats av den danske författaren Martinus. – Att kalla denna för ”Gud” strider väl inte mot den traditionella föreställningen om Gud som allsmäktig och allestädes närvarande. Huruvida religiösa samfund av olika slag skulle acceptera den vet jag faktiskt inte. – Men det spelar inte så stor roll för ögonblicket. Jag nämnde ju i tidigare inlägg att man måste ha en definition eller i varje fall någon sorts karakterisering av vad man menar med ”Gud” innan man kan ta ställning till frågan om ”han” finns. Och nu har vi/jag det.

Med ”Gud” menar jag alltså världsalltet som ett levande, medvetet väsen. Och frågan om Guds existens blir detsamma som frågan om detta är sant, dvs är världsalltet ett levande väsen? – Tycker man detta verkar rimligt så kan man säga att Gud (i denna mening) nog finns annars nog inte.

Sådär – frågan preciserad! Och svaret? Nja, det lutar åt finns nog men vi får se – i kommande inlägg.

Tidningen Tidningen…

… damp ner i min brevlåda igår. Jo den heter faktiskt Tidningen och är (V):s egen tabloid inför EU-valet. Innehållet är väl rätt förutsägbart men inte mig emot. Jag är liksom (V) ganska kritisk mot EU.

En trivsam sida handlar om Science Fiction som samhällskritik – vilket ju ofta är vad SF handlar om. Skribentens linje är att en del framtidvisioner inom SF passar in på EU. Orwells klassiker 1984 finns med (den skrevs 1948 så 1984 var framtid då), föga överraskande men de andra hade jag inte hört talas om – jaja, jag är intresserad av SF, har aldrig påstått att jag är kunnig. Ska leta reda på dem.

Men jag lägger gärna till ett par: Huxleys Du sköna nya värld och Bradburys Fahrenheit 451. Den senare handlar om hur kunskapen förtrycks genom att böckerna bränns – kan man möjligen ana en likhet med detta i dagens hot mot Internet? Hit bör även kunna räknas En vacker dag av Ira Levin (författaren till Rosemarys baby bl a). Den skildrar en värld där en dator styr allt och där det inte är tillåtet att vara olycklig. En av mina absoluta favoriter.

Tidningen finns på nätet i blädderbart format och med naturtroget prassel när man vänder blad.

Fantasy?

”Alltid är det så med mina nya elever, och särskilt med människorna: hjärnan är den sista muskel de tränar eller lär sig använda, och den de bryr sig minst om. Frågar man dem om svärdsfäktning så kan de räkna upp varenda stöt i en månadsgammal duell, men ber man dem att lösa ett problem eller framföra ett sammanhängande resonemang och … ja, jag har tur om jag får mer än en oförstående blick till svar.—”

Ett reportage från den svenska skolan? Nej, inte direkt även om det kanske skulle kunna vara det (med några ord utbytta). Det är ett citat ur Christopher Paolinis fantasyserie Arvtagaren om Eragon och hans drake Saphira. Citatet är från del 2, Den äldste (s 356) som jag just håller på att läsa. Mycket bra liksom del 1 och absolut inte bara en ungdomsserie. Serien består hittills av 3 delar och en fjärde lär vara på väg.

Så vad hade skolan med saken att göra? Bara att man ibland hittar ett citat som bättre än man själv uttrycker vad man vill ha sagt. – Kanske bäst att påpeka att detta inte är tänkt som en förolämpning mot skoleleverna; det är politikerna jag vill åt!

Så här ser förresten böckerna ut (del 1 och 2 i pocket men inte del 3 än så länge):

Den 16:e bokhyllan

Var i hela friden skall den sextonde bokhyllan få plats? – En mening ur en artikel i SvD om boksamlande som är både nöjsam och trist. Inte utan att man känner igen sig, men trist därför att den faktiskt handlar om Hitlers boksamling! Att han var en bokslukare, inte minst i sin ungdom, är kanske inte helt känt. Något som får en att undra om historien kunde ha tagit en annan vändning om, om …

Annars handlar artikeln främst om vad man ur bokhyllorna kan läsa ut om böckernas innehavare. Men lyckligtvis tycks Hitlers litteratursmak inte ha mycket gemensamt med min egen. – Nej det blir ingen bild. Det får finnas gränser; men det finns en bild på Hitler i artikeln om någon av mina läsare skulle ha intresse av att se en dylik.

Berättelsen om Pi

En trevlig och fascinerande berättelse om ett skeppsbrott, Pi och en tiger. Och den har (nästan) ingenting med det berömda talet 3,14159… att göra.

Änglar och demoner…

… heter en ny film baserad på Dan Browns bok med samma namn. Filmen lär dock avvika en del från boken och inte till det bättre. Personligen tyckte jag nog att Da Vinci-koden var bättre, boken alltså, och den är ju också skriven senare. Intressant för fysiker/fysikintresserade är naturligtvis skildringen av CERN i Änglar och demoner, delvis sann men till största delen fantasi. Det finns inga flygplan som tar sig över Atlanten på en timme och man har inte framställt antimateria förutom enstaka atomer.

Hur som helst har några entusiaster vid CERN taget tillfället i akt att skriva om fysik med anknytning till filmen. Jag hittade just sidan och den verkar mycket läsvärd. Bland mycket annat berättas om antimateria på en sida som högst upp pryds av Diracs berömda relativistiska vågekvation, som låg till grund för den första teorin om just antimateria:

Språkvetenskap

I Otherland (se tidigare inlägg) bär en av huvudpersonerna det välklingande namnet !Xabbu. Nej, det är helt rätt; utropstecknet representerar ett klickljud som förekommer i vissa afrikanska språk. Ingen av bokstäverna i vårt alfabet kan representera detta ljud så man måste använda en annan symbol; att det råkade bli just ”!” betyder ingenting.

Principen för ett alfabet (med eller utan klickljud) är att ljuden i ett språk någorlunda väl representeras av ett ganska litet antal tecken. Antalet ligger omkring 30; svenska 29, engelska 26, grekiska 24, ryska 33 för att nämna några exempel.

Mitt intresse för språkvetenskap väcktes när jag för några år sedan läste om dechiffreringen av de egyptiska hieroglyferna och skriftsystemet Linear-B i Kodboken av Simon Singh.

Hieroglyferna dechiffrerades genom att man jämförde texter på olika språk, på Rosettastenen. Beträffande Linear-B hade man inga texter att jämföra med och man visste inte vilket språk texterna var skrivna på (det visade sig vara grekiska), vilket gjorde hela historien så mycket mer fascinerande. Singh beskriver på ett intresseväckande sätt hur man först insåg att texterna var skrivna med tecken för hela stavelser, alltså inte ett alfabet. Antalet tecken var alldeles för stort för att det skulle kunna vara ett alfabet.

Virtuella världar

Jodå, jag har en avatar i Second Life. Han sitter nog och vilar sig i en fåtölj på Svenska Institutet där jag lämnade honom senast.

Men för ögonblicket var det litterära virtuella världar jag tänkte på. Tad Williams” Otherland är en alldeles enorm berättelse rent fysiskt, ca 3000 sidor. På svenska utgiven i åtta normaltjocka band, på engelska i fyra bamsetjocka. Tycks vara svårt att få tag i den på svenska för tillfälligt men den kanske återutges. Annars finns ju alltid antikvariaten.

Titeln behålles i den svenska översättningen; skulle väl annars bli Det andra landet eller något ditåt. Men titeln har en dubbel betydelse som gör det bättre att behålla den engelska titeln. Vad denna dubbla betydelse är avslöjar jag inte med tanke blivande läsare.

Nåväl, handlingen utspelas växelvis i den vanliga, fysiska världen ett gott stycke in i framtiden och i ett simulerat universum. Simuleringen är betydligt bättre än vi kan åstadkomma för närvarande. Handlingen, som hinner bli ganska invecklad på alla de tusentals sidorna ska jag inte gå närmare in på. Det kan dock nämnas att författaren mycket snyggt knyter ihop det hela på de sista 200 sidorna.

Ett centralt tema är möjligheten att leva i en virtuell värld utan att ha en vanlig fysisk kropp. Det är som sagt SF. Å andra sidan har SF blivit verklighet förr så vem vet. Redan i Second Life får man faktiskt en viss illusion av att ”vara där”; Otherland går några steg längre.

Science Fiction och Fantasy

Dessa genrer värderas väl inte alltid så högt av litteraturvetare. Vilket är synd. Naturligtvis finns det en massa skräp men det gör det väl i andra genrer också; det är ju f ö en smaksak. Mycket SF är i grund och botten samhällskritik, som skruvas till lite extra genom ett ovanligt sceneri ibland förlagt till andra tidsepoker. En intressant ”subgenre” ägnar sig åt kontrafaktisk historieskrivning, exempelvis Harris, Faderland och Koontz, Blixtsken, båda väldigt bra enligt min enkla uppfattning. Båda tänker sig alternativa utgångar av andra världskriget men på mycket olika sätt. Faderland kanske noga räknat inte är SF men bra nära.

Favoriter: De vanliga, Asimov, Heinlein, Koontz, Simak och en del andra.

En specialbokhandel finns i Stockholm, Göteborg och Malmö samt på nätet, SF-bokhandeln. Den håller sig även med en blogg.